Ta hand om hemlös i din Iphone

 
Brittiska välgörenhetsorganisationen Depaul har gjort ett Iphonespel för att öka medvetenheten om hemlöshet. I spelet “Ihobo” ska du ta hand om en hemlös person under tre dagar i din telefon genom att mata honom, ge honom pengar eller en sovsäck.

» Läs mer på metro.se
» Kolla in appen på App Store

Sharing is caring ↴ ♥

2 responses

  1. Alla vill. Vem du än frågar så är de flesta rörande överens: Någonting måste göras åt hemlösheten. Politiker, tjänsteman, frivilligorganisationer, kyrkliga samfund och privatpersoner. Alla kråmar de sig och vrider på sig. Och de säger samma sak, om och om: Det här är absolut oacceptabelt i ett civiliserat samhälle! Sen blir det tyst. Tiden går. Och välviljans klocka tickar…Och i grunden händer ingenting.

    Bara i Stockholm har det i år, utifrån vad jag fått veta, dött minst ett tiotal av de vi vanligtvis förknippar med riktigt ”hemlösa”. En definition som det visserligen är ganska svårt att få grepp om. När en ”hemlös” exempelvis placeras in i en bostadspolitisk åtgärd så plockar man ut den människan från en statistik och placerar in den i en annan.

    Enligt socialstyrelsens definition är den officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”. Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation under en mätvecka.

    Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är c:a 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar.

    Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?

    Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andra handskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa” Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa”? Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.

    Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.

    I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant.
    De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas.

    Hamnar du en gång i klorna på de tjänstemän som sitter där för att ”hjälpa” dig så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.
    Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som redan etablerade människor och organisationer söker pengar på för egen överlevnad. Gruppen som stigmatiseras.
    Det vill säga den grupp av individer vi tycker så fruktansvärt synd om och vill hjälpa, samhällets ”fattiga” och “hemlösa”!

    Men vad betyder i praktiken att hjälpa hemlösa? För hur kan det utifrån ovanstående text komma sig att de allra flesta av Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att hemlösa människor behöver?
    Frågan känns angelägen av den anledningen att dessa organisationer uteslutande uppehåller sig vid de olika diagnoser och symptom individen uppvisar i sitt hemlösa tillstånd.
    Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma.
    En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov?
    Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till?
    Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: “Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja?”
    På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden, vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens.
    Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov?
    Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa.
    Så som det ser ut i dag utgör hemlösa en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår.
    Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige med inriktningen att hjälpa hemlösa. Dessa olika sammanslutningar avlönar enligt Ulla Beijer (FoU) ca 30 000 människor. Lägg därtill alla volontärer dessa organisationer sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa.
    Så att hjälpa hemlösa kanske är precis som det låter. Vi hjälper hemlösa i sin hemlöshet, dock utan syfte att förändra det hemlösa tillståndet och att bli kallade medborgare.
    Detta förhållningssätt leder i praktiken till att den “hjälp” avsedd för våra hemlösa istället blivit både en lukrativ sekundär “bostadsmarknad” och en arbetsmarknad för redan etablerade människor.

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    Tel: 0736-885656